Jag är fullkomligt knapp. Eller menar jag knäpp? I varje fall när det gäller knappar. Jag kan inte få nog. Och jag menar verkligen att jag inte kan få nog. Och så kände jag att mitt knapp-intresse tog över mer och mer plats och blev mer och mer spritt i min vardagsblogg. Och ändå försvann de liksom i alla andra dravvel-inlägg jag envisas med att lägga. Så kan jag ju inte hålla på när jag defakto sitter på en massa massa massa otroligt vackra och exklusiva knappar. Eller hur?

Titta på de här exempelvis. Gamla glasknappar som följde med ett parti från en gammal syfabrik med anor. Några av dem har jag fått daterade till sekelskifte av en knapp-forskare. Det kändes märkligt måste jag säga. Att de bara legat i sina små lådor och stora påsar och är helt intakta trots hög ålder. Men visst är de vackra?

Svarta knappar är egentligen väldigt underskattade. I den här bloggen tänker jag ta mig friheten att ta fram en massa andra varianter och visa upp dem i all sin präkt. Trots svärta. En gång i tiden var svarta damknappar väldigt viktiga, inte minst för att våra kyrkoklädslar var svarta vare sig det var högmässa, vanlig gudstjänst eller begravning eller vår egen vigsel. Det är trots allt inte såå länge sedan vår vita brudklänning gjorde entre åtminstone inte i de lägre stånden. Idag gifter vi oss i vad vi vill. OM vi så vill gifta oss i rosa eller punkutstyrsel. Eller vitt eller svart. Vi väljer själva. Det gjorde man inte förr. Sådana där små seder och bruk, tider som varit, folklivshistoria. Om sådant vittnar våra allra minsta vardagliga följeslagare. Knappen. Förstås!

Men självklart har jag knappar i alla de färger. Och från olika decennier. Dessa här står egentligen på en ställning. Och kommer från en gammal lanthandel.I Östraby. Jag skulle gissa att det är 60-70-tal.

Det här är bara ett litet urval av de små knapparna. Vet inte hur många färger och storlek som hänger kvar på ställningen som finns i min lokal. Knapparna är märkta Jason Laundwell.

På den här bilden finns det olika decennier representerade. Allt från 40-tal till 70-tal. Och de kommer från ett par olika ställen. Dels från Östraby. Sen från syfabriken med anor. Och sedan från en fin damekipering som var legendarisk. Där ändrade man och sydde om medan damerna fick sitt kaffe serverat i salongen. Man tog endast emot på tidsbokning och de finaste damerna kom långväga ifrån ner till skåne för att ekipera sig i det senaste från Europa. Man hämtade även vid båten eller flyget. Med limousine förstås. Under senaste delen av 60-talet var sagan all. De finare damernas döttrar hade nog ungdomkskulturens frihetsplagg i sikte, det nya, ekot av the american dream och folkhemmet och nya trender:  och de fina damerna själva behövde kanske inte hänga med längre, pg stigande ålder? Det sista är en gissning. Sånt där som jag aldrig kan låta bli att ägna mig åt när jag pillar med knappar. Jag försöker alltid hitta historien bakom eller föreställa mig de detaljer ingen har nämnt. Sambanden jag tror har varit av värde.   

Många utav dem skall jag presentera er för närmare endera dagen!

Den här vitamegastora är en personlig favorit måste jag säga... även den från damekiperingen. Har nästan lite alabasterkänsla. Stor. Tung. Har pondus. Och ett härligt lyster. De flesta på denna bild kommer från ytterligare en annan damekipering, den fick jag tyvärr inte lika mycket fakta om. Mer än att affären hade tillhört en släkting och förstås varit av finare slag den med. Men tyvärr hade man inte så många detaljer kvar. Utom att damen hade bett dem ända in i det sista, "snälla ni, vad ni än gör, släng inte mina knappar". Det gjorde de inte och jag hoppas att hon sitter i sin himmel och ser hur älskade de är, även de som har åkt vidare och gått i bruk! Jag önskar av hela mitt hjärta att jag är värdig nog!

Är det inte fantastiskt att tänka sig att någon har lagt energi på att spara dem och bevara dem och att vara rädd om dem istället för att ta turen om dagens stora vallfärdsattraktion; soptippen? Det är värt respekt. Anddakt. Ödmjukhet!

Titta noga på de röda med lite transparent lyster, lite fyrkantiga. Visst får man lust att stoppa dem i munnn och suga på dem medan de sakta smälter?      

Hm, Fast det är nog en luring. Jag är inte säker på att de smälter. Eller att de ens är lika goda som de ser ut....

Om ni tittar på den runda lite platta mönstrade metallknappen ovan, eller metallknapparna nedan med grönt och svart mitt, så är de från lanthandeln i Östraby de med.

I know every single one of my buttons. Jag skäms nästan för att erkänna det men precis så är det. Jag kan ta upp en variant och se att ja, den kommer från syfabriken, den från lanthandeln, den från den fina ekiperingen och den från den andra ekiperingen och några ställen till. Jag sa ju att jag är knapp, eller hur? Eller knäpp var det ju...

Här kommer en liten syfabriksmix. Blandat från 50-60-talet.

Tja, hur daterar man knappar då? Åkej, ibland gissar jag. Fast mina gissningar är ibland korrekta har jag emellanåt fått bekräftat. Sen är det lite olika sätt, dels har jag lite grosshandlarkataloger över kortvarusortiment, samt säljblad, och kan hitta reklamer om knappar i olika tidningar. Vissa knappaskar har etiketter med tryckeri-information, och ibland med årtalsangivelser på själva etiketten. Ibland har följesedlar funnits med. Och framförallt damekiperingarna har varit väldigt duktiga med att notera inköpsdatum eller vill vilka mönster eller nummer av tidningar knappvarianterna är inköpta till. Små siffror som bara finns. Sånt är verkligen guld att få ta del av. En deltalj i historien! Fast några av glasknapparna gick jag helt bet på, jag påstod att de var 40-50-tal allihop bara för att jag råkade veta att svarta glasknappar var en hit då. Sedan råkade en knappforskare köpa på sig ett gäng och återkom med ett mail "hörredudu, har du överhuvudtaget någon aning om vad du egentligen säljer?? Det här är klenoder, vad man in samlarsammanhang kallar för Victorian buttons". Öh, nej... Det visste jag inte, men visst var det kul!

Nu allra allra senast har jag tagit hem ett litet handplockat urval. Fast det är egentligen nog bara en försmak på vad jag kommer att ta hem. Måste ju tillbaka till det mäktigaste knapparadiset som existerar tror jag. Åh, nu snackar vi möjligheter till historia. Den här gången har jag fått det stora nöjet att få möta själva den ursprungliga ägaren och uppstartaren av en verksamhet som ägnar sig åt knappar sedan åtminstone 50 år tillbaka. Det är en ynnest. En ära. Ett privellegium. En stor upplevelse. Och jag hoppas att jag kommer att få många tillfällen framöver. Vad denna man inte kan om knappar är nog inte värt att veta skulle jag tro. Och vilka utsökta små exclusiva tingester det finns i hans gamla lager...

Röda och rosa små varelser av olika slag.

Kolla den retro hjärtknappen a la äkta 70-tal. Så jumlarns söt!! Och den som ser ut som en flugsvampshatt med ögla under? Dvs, de vita prickarna är inte några knappögon... utan den skall nog bara se ut som en flugsvampshatt!

Och lila små godsaker förstås. Jag älskar lila. Men den oranga kulknappen med metallögla under är inte dum den heller. Attans vad mycket vackra färger det finns!

En grön hjärtknapp likadan som den röda. Men den multifärgade saken. Ahhh, den är såå vacker i verkligheten. Så vacker så vacker så vacker. Och den lilla turkosa randiga knappen som jag gissar på 50-tal tidigare 60-tal inte minst med tanke på asken den ligger i? *suck* Jag får nästan ont i hjärtat.

Nåra sådana här kunde jag förstås inte låta bli att plocka på mig. På bilden ser de lätt gröna ut eller kanske ljusblå, stämmer inte riktigt med verkligheten då de är klarturkosa. Äkta plast a la 60-tal och pop skulle jag tro. Så fantastiskt vackra de med. Och liksom... ÄKTA på något sätt. Genuina för sin samtid. Tror jag kommer att ladda på mig en hel dl spännen av olika slag framöver, trots att jag nästan aldrig sålt ett endaste ett. Varför? För att de är folklivshistoria, fantastiska och vackra som de är. Och för att jag sörjer att de inte uppskattas. Och för att jag är fullständigt övertygad om att en vacker dag så kommer någon att förstå och se det samma som jag!

Tja, hade förstås inte tänkt göra detta mitt första inlägg till världshistoriens längsta men det här var ett litet urval av vad jag kommer att visa framöver. Eller exempel kanske jag skulle säga.

Jag lovar inte att uppdatera varje dag men så ofta jag får tillfälle att knappmeditera för mig själv en stund. Och plocka och pilla i mina vackra beroendeframkallande små ting som trots allt håller oss människor samlade i sista ändan. Eller kanske våra blusar och klänningliv i varje fall. Och de har så mycket att säga oss, om vi bara spetsar öronen och lyssnar!

Ha en god natt och på återseende!