Min Goliath. Han ligger där och bara är. Tar plats. Breder ut sig. Men skriker inte högt. Titta här, jag har lagt en tandpetare bredvid. Tar du fram en helt vanlig tandpetare så får du en känsla för hur stor han är.

Det som inte framgår är hur tjock han är, men han är värdig hela sin gevaldiga knappkropp. Och jag ser framför mig hur han kan pryda den stiligaste kapporna av alla och fullkomligt vräka fram allt vad stil och design heter som kappan i sig råkar ha?

50 mm.

Jag måste orda lite om lådans anteckningar.

Där har man räknat fram styckepriset. 36 st, och sen står det olika siffror delat på och adderat och moms och vinstmarginal man måste ha. Då har man kommit fram till att knappen vid den tiden, när den var ny, när det nu var, måste kosta 9,00.

Sen drog åren igenom och jag vet att mannen ifråga inte indexuppräknade sina knappar. Nejdå, tvärtom. Allt eftersom tiden gick sänkte han priset på sina knappar. Och sänkte. Och sänkte. Och sänkte. De sista åren kunde folk köpa knappar för ingenting i hans affär. Knappar blev omodernt. Ingen gick längre in i en knappaffär. Eller sömnadsaffär. Varför inte? De stora varuhusen började breda ut sig och erbjöd ett sortiment som tillfredsställde massan. En vit knapp är väl en vit knapp och en svart en svart? Finns det inget att välja på tar vi det som finns. Om vi ens bekymrar oss om att spara en skjorta som saknar en knapp.

Samtidigt stod mannen med alla sina knappar i alla de regnbågens färger och storlekar och ingen ville komma. Eller bara det yttersta fåtalet kom. Och de som kom köpte exclusiva dyra fina vackra knappar för ingenting. En bråkdel av vad varuhusen tog för sina massproducerad knappar i dålig kvalitet.

Knappar är inte längre vad de har varit. Och inte köparna heller. Vi nöjer oss med det Coop och Konsum kan sälja, eller hur?