Skriker den inte 80-tal?

Enväldigt rååsa knapp. Nästan så superbabyrosa den kan bli. 23 mm. Ligger i rör.

Se här en lite rolig detalj som kommer någon gång under knapphistoriens gång.

De får tvättinstruktioner!

40 grader och strykning med en plupp tål de. Och en fyra har de kostat från början. Min ungdom flashar förbi. Hade älskat den här en gång i tiden tror jag. Då när det var babyblått och rosa i kombination, när Greaseinfluenserna stod på topp och andra hade axelvaddar som stod som råttxxx ut åt sidorna. Minns ni? Jag vägrade axelvaddarna, klippte av dem direkt. Var aldrig min grej, även om det var så idealet såg ut. Men å andra sidan föredrog jag byxorna tajta och levisjackan var förvisso blekt men under hade jag skinnvästen som jag bosatt mig i och sjalarna hängde långa. Hade massor av palestinasjalar i massor av färger, och sjalar med metalltråd och långa hängande sjalar med knut. Gick inte en meter utan sjal. Sen hittade jag blanka svarta jeans. Behöver jag säga att jag hade turen att bo i staden där det legendariska postorderföretaget fanns? Kille och Tjej. Ett tag var jag så standard att det till och med hände att butiksbiträdet hade tagit hem ett ex av något hon trodde att jag skulle gilla trots att de inte tagit in det i butiken annars, eller bokat ett prov i en storlek som kunde passa mig. Det var under min lila period, ett tag var jag nämligen HELT lila från topp till tå.

Det var tider det. Jag sörjer än idag Kille & Tjej. Det var så tragiskt när de packade ihop sin affär, som innehöll det mesta man kunde tänka sig, att komma in där hos dem var en helt outstanding upplevelse. Det fanns plagg från högt till lågt och överallt. Och alla regnbågens färger skrek emot en när man kom in.

Jag undrar mer och mer om inte min ungdom och just kille och tjej har gett mig massor av mer färginfluenser än jag själv har förstått. I minnet kan jag gå tillbaka dit när som helst och jag ser dem som jobbar där framför mig. Åh, vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka fysiskt och säga till någon av tanterna eller ägaren:

"Hallao! Läget? Har det kommit något nytt?".

Ibland är förpackningar da thing. Emballaget som varan ligger förpackad i. Originalförpackningen i sig. Se här!

Prym hooks and eyes. Made in western germany. Är den inte bedårande så säg?

Svarta hyskor och hakar. Jag ser förstås massa behåtrassel framför mig. Men också tighta klänningliv. Är det någon som överhuvudtaget använder hyskor och hakar idag? Till vad? Berätta gärna. Dessa förpackningar tog jag mest med mig för att jag tyckte att de var helt bedårande. Som en rest av sin tid. Ni vet, när design även uppvisade kvalitet? Gör design det idag, eller är det bara en tävling där trendigast vinner snabbracet, dvs, står på topp de 15 minuterna man har media-spotlighten på sig?

Ovan nr 3 i svart, nedan nr 2 i svart.

Best quality. Warranted rustproof står det på baksidan. Den här är senare tror jag än den förra? Men hakarna av samma utomordentliga kvalitet.

Givetvis la jag mig på lager även med silver även om jag personligen tycker att de svarta är vackrast att se på i förpackningen. Tanken är ju att de skall komma till användning någon gång.

Silver nr 2.

Och silver nr 3.

Har ett fåtal av vardera sort så är det någon som sitter och råkar ha behov av hyskor och hakar så hör gärna av er! Jag anar förstås att de knappeligen tar slut? Det är nog ingen kioskvältare detta heller...

Jag älskar att vara på stranden. Nästan oavsett årstid. Tyvärr är jag lite dåligt på att ta mig ner dit nu när det blåser kallt, men jag måste se till att råda bot på det snarast. Jag riktigt längtar efter en lång strandkantspromenad. Självklart med en påse i handen och stora fickor som efter några trampade stigar buktar betänkligt. Jag kan nämligen inte låta bli att samla strandfynd i. Stenar. Och inte minst snäckor. Jag har den ofantliga turen att ha ett par kilometer till närmaste strand fågelvägen och utanför nejden går strandremsan kilometer efter kilometer. Bra dagar ser jag havet i horisonten. Det är underbart. Verkligen!

Sommar och sol är nämligen exakt vad jag associerar till varje gång jag plockar i dessa åldrade små linne- och tyg-säckar med patina...

Ser inte mycket ut för världen, eller hur?

Men se här...

First quality Fresh water shell buttons står det på säcken. Säcken, ni ser att den har ålder... är det inte märkligt att den ensam har tagit tidens tand och att alla pärlorna i ligger där helt intakta och har varit väl skyddade i mörkret? Som en mor som skyddar ett barn i en famn undan all fara... linnesäckar är goda små detaljer. Egentligen borde man göra fler sådana påsar själv för att bevara gamla minnesting. Jag tror att knapptillverkare visste precis vad de gjorde när de la dem i påsar istället för annan emballage. Den här kallar jag Pärle 3, och den är ca 1,1 cm.

Den här bruna påsen:

Är vänd ut och in. Ville man skydda knapparna mot sömmen? Eller har knapprester samlats i den här under tidens gång? Eller var det olika varianter i den från början?

Ingen aning. Tror aldrig jag kommer att få svar. Kallar dem pärle 1 a och b. Den mindre mer vita a; är 1,1 cm och den marginellt större lite mer ofärgade eller vad jag skall säga b:, den har en liten touch of transparens, är 1,15 cm.

Här kommer en som är märkt Ordinary back.

På närmare håll ser de ut såhär:

Ordinary back, pärle 2 ca 1,25 cm.

Se här som de ligger och glittrar ikapp.

Helt bedårande. Det är som om alla världens sorger lyfts av mina axlar när jag ser sånt här. Tid står still och problem existerar inte. Bara den oemotståndliga känslan att få köra ner fingrarna och låta alla knappar glida undan. Den kalla värmen eller värma kylan, jag vet inte vilket. Men det är ljuvligt.

Knapp med aningens slipad kant, pärle 4 ser ut såhär på nära håll:

 Fast ljuset och färgen blev inte rätt på den här bilden. Den över med många knappar stämmer bättre. De är inte alls så kalla som på denna bild att se på.

Sist men inte minst, en större snäckskal i grått. 30 mm.

Fantastiskt vacker. Ja, jag säger det själv, när det gäller knappar har jag ingen blygsamhet. Jag har trots allt inte skapat dem själv. Så jag behöver ingen jante på min axel just nu! 

En ganska stor lite skålformad knapp. Ingen är den andra lik. Mer än storleksmässigt, men detaljerna skiljer dem åt, graden av skålformningen, ojämnheten på baksidan, hur lystretbryter på framsidan. De är helt underbara. Fa´n bloddy tastic!

Min Goliath. Han ligger där och bara är. Tar plats. Breder ut sig. Men skriker inte högt. Titta här, jag har lagt en tandpetare bredvid. Tar du fram en helt vanlig tandpetare så får du en känsla för hur stor han är.

Det som inte framgår är hur tjock han är, men han är värdig hela sin gevaldiga knappkropp. Och jag ser framför mig hur han kan pryda den stiligaste kapporna av alla och fullkomligt vräka fram allt vad stil och design heter som kappan i sig råkar ha?

50 mm.

Jag måste orda lite om lådans anteckningar.

Där har man räknat fram styckepriset. 36 st, och sen står det olika siffror delat på och adderat och moms och vinstmarginal man måste ha. Då har man kommit fram till att knappen vid den tiden, när den var ny, när det nu var, måste kosta 9,00.

Sen drog åren igenom och jag vet att mannen ifråga inte indexuppräknade sina knappar. Nejdå, tvärtom. Allt eftersom tiden gick sänkte han priset på sina knappar. Och sänkte. Och sänkte. Och sänkte. De sista åren kunde folk köpa knappar för ingenting i hans affär. Knappar blev omodernt. Ingen gick längre in i en knappaffär. Eller sömnadsaffär. Varför inte? De stora varuhusen började breda ut sig och erbjöd ett sortiment som tillfredsställde massan. En vit knapp är väl en vit knapp och en svart en svart? Finns det inget att välja på tar vi det som finns. Om vi ens bekymrar oss om att spara en skjorta som saknar en knapp.

Samtidigt stod mannen med alla sina knappar i alla de regnbågens färger och storlekar och ingen ville komma. Eller bara det yttersta fåtalet kom. Och de som kom köpte exclusiva dyra fina vackra knappar för ingenting. En bråkdel av vad varuhusen tog för sina massproducerad knappar i dålig kvalitet.

Knappar är inte längre vad de har varit. Och inte köparna heller. Vi nöjer oss med det Coop och Konsum kan sälja, eller hur?

Jag börjar väldigt starkt med en av mina absoluta favoritknappar just nu.

Twilightknappen. En liten oanselig vit glasknapp. Lite transparent.

Sen bryts ljuset i den. Ni har väl sett Twilight? Vet hur Edward ser ut i solsken?

This is the one!

Beroende på hur ljuset riktas ser den olika ut.

I vissa ljus eller i mindre ljus är den ingenting alls.

Det är nästan stört omöjligt att få en "tillräckligt" bra bild. En tillräckligt bra bild av den här existerar nog inte, just för att den byter skepnad beroende på vilket håll ljuset kommer ifrån. Det är som om alla prismans färger bryts.

Den kan bara älskas helt förbehållslöst. Precis som de flesta av oss människor egentligen. I fel miljö så sloknar vi. Men när vi hamnar rätt så spricker vi ut i alla regnbågens färger och blir oemotståndligt vackra, kreativa och underbara. Oavsett hur vi ser ut eller hur gamla vi är.

Den här knappen har ålder. Tillräckligt mycket ålder för att kartorna skall ha fått massa patina trots att de legat i en lådas mörka famn och omslutning, torrt och bra. Då är man inte purfärsk, eller hur?

Måttet är 18 mm, förrästen.

Och i min värld kvalar den hittills absolut för en av världens vackraste knappar. Men jag vet förstås att jag inte sett alla världens knappar än. Tror jag skall göra det till mitt ouppnåeliga mål!

Jag är fullkomligt knapp. Eller menar jag knäpp? I varje fall när det gäller knappar. Jag kan inte få nog. Och jag menar verkligen att jag inte kan få nog. Och så kände jag att mitt knapp-intresse tog över mer och mer plats och blev mer och mer spritt i min vardagsblogg. Och ändå försvann de liksom i alla andra dravvel-inlägg jag envisas med att lägga. Så kan jag ju inte hålla på när jag defakto sitter på en massa massa massa otroligt vackra och exklusiva knappar. Eller hur?

Titta på de här exempelvis. Gamla glasknappar som följde med ett parti från en gammal syfabrik med anor. Några av dem har jag fått daterade till sekelskifte av en knapp-forskare. Det kändes märkligt måste jag säga. Att de bara legat i sina små lådor och stora påsar och är helt intakta trots hög ålder. Men visst är de vackra?

Svarta knappar är egentligen väldigt underskattade. I den här bloggen tänker jag ta mig friheten att ta fram en massa andra varianter och visa upp dem i all sin präkt. Trots svärta. En gång i tiden var svarta damknappar väldigt viktiga, inte minst för att våra kyrkoklädslar var svarta vare sig det var högmässa, vanlig gudstjänst eller begravning eller vår egen vigsel. Det är trots allt inte såå länge sedan vår vita brudklänning gjorde entre åtminstone inte i de lägre stånden. Idag gifter vi oss i vad vi vill. OM vi så vill gifta oss i rosa eller punkutstyrsel. Eller vitt eller svart. Vi väljer själva. Det gjorde man inte förr. Sådana där små seder och bruk, tider som varit, folklivshistoria. Om sådant vittnar våra allra minsta vardagliga följeslagare. Knappen. Förstås!

Men självklart har jag knappar i alla de färger. Och från olika decennier. Dessa här står egentligen på en ställning. Och kommer från en gammal lanthandel.I Östraby. Jag skulle gissa att det är 60-70-tal.

Det här är bara ett litet urval av de små knapparna. Vet inte hur många färger och storlek som hänger kvar på ställningen som finns i min lokal. Knapparna är märkta Jason Laundwell.

På den här bilden finns det olika decennier representerade. Allt från 40-tal till 70-tal. Och de kommer från ett par olika ställen. Dels från Östraby. Sen från syfabriken med anor. Och sedan från en fin damekipering som var legendarisk. Där ändrade man och sydde om medan damerna fick sitt kaffe serverat i salongen. Man tog endast emot på tidsbokning och de finaste damerna kom långväga ifrån ner till skåne för att ekipera sig i det senaste från Europa. Man hämtade även vid båten eller flyget. Med limousine förstås. Under senaste delen av 60-talet var sagan all. De finare damernas döttrar hade nog ungdomkskulturens frihetsplagg i sikte, det nya, ekot av the american dream och folkhemmet och nya trender:  och de fina damerna själva behövde kanske inte hänga med längre, pg stigande ålder? Det sista är en gissning. Sånt där som jag aldrig kan låta bli att ägna mig åt när jag pillar med knappar. Jag försöker alltid hitta historien bakom eller föreställa mig de detaljer ingen har nämnt. Sambanden jag tror har varit av värde.   

Många utav dem skall jag presentera er för närmare endera dagen!

Den här vitamegastora är en personlig favorit måste jag säga... även den från damekiperingen. Har nästan lite alabasterkänsla. Stor. Tung. Har pondus. Och ett härligt lyster. De flesta på denna bild kommer från ytterligare en annan damekipering, den fick jag tyvärr inte lika mycket fakta om. Mer än att affären hade tillhört en släkting och förstås varit av finare slag den med. Men tyvärr hade man inte så många detaljer kvar. Utom att damen hade bett dem ända in i det sista, "snälla ni, vad ni än gör, släng inte mina knappar". Det gjorde de inte och jag hoppas att hon sitter i sin himmel och ser hur älskade de är, även de som har åkt vidare och gått i bruk! Jag önskar av hela mitt hjärta att jag är värdig nog!

Är det inte fantastiskt att tänka sig att någon har lagt energi på att spara dem och bevara dem och att vara rädd om dem istället för att ta turen om dagens stora vallfärdsattraktion; soptippen? Det är värt respekt. Anddakt. Ödmjukhet!

Titta noga på de röda med lite transparent lyster, lite fyrkantiga. Visst får man lust att stoppa dem i munnn och suga på dem medan de sakta smälter?      

Hm, Fast det är nog en luring. Jag är inte säker på att de smälter. Eller att de ens är lika goda som de ser ut....

Om ni tittar på den runda lite platta mönstrade metallknappen ovan, eller metallknapparna nedan med grönt och svart mitt, så är de från lanthandeln i Östraby de med.

I know every single one of my buttons. Jag skäms nästan för att erkänna det men precis så är det. Jag kan ta upp en variant och se att ja, den kommer från syfabriken, den från lanthandeln, den från den fina ekiperingen och den från den andra ekiperingen och några ställen till. Jag sa ju att jag är knapp, eller hur? Eller knäpp var det ju...

Här kommer en liten syfabriksmix. Blandat från 50-60-talet.

Tja, hur daterar man knappar då? Åkej, ibland gissar jag. Fast mina gissningar är ibland korrekta har jag emellanåt fått bekräftat. Sen är det lite olika sätt, dels har jag lite grosshandlarkataloger över kortvarusortiment, samt säljblad, och kan hitta reklamer om knappar i olika tidningar. Vissa knappaskar har etiketter med tryckeri-information, och ibland med årtalsangivelser på själva etiketten. Ibland har följesedlar funnits med. Och framförallt damekiperingarna har varit väldigt duktiga med att notera inköpsdatum eller vill vilka mönster eller nummer av tidningar knappvarianterna är inköpta till. Små siffror som bara finns. Sånt är verkligen guld att få ta del av. En deltalj i historien! Fast några av glasknapparna gick jag helt bet på, jag påstod att de var 40-50-tal allihop bara för att jag råkade veta att svarta glasknappar var en hit då. Sedan råkade en knappforskare köpa på sig ett gäng och återkom med ett mail "hörredudu, har du överhuvudtaget någon aning om vad du egentligen säljer?? Det här är klenoder, vad man in samlarsammanhang kallar för Victorian buttons". Öh, nej... Det visste jag inte, men visst var det kul!

Nu allra allra senast har jag tagit hem ett litet handplockat urval. Fast det är egentligen nog bara en försmak på vad jag kommer att ta hem. Måste ju tillbaka till det mäktigaste knapparadiset som existerar tror jag. Åh, nu snackar vi möjligheter till historia. Den här gången har jag fått det stora nöjet att få möta själva den ursprungliga ägaren och uppstartaren av en verksamhet som ägnar sig åt knappar sedan åtminstone 50 år tillbaka. Det är en ynnest. En ära. Ett privellegium. En stor upplevelse. Och jag hoppas att jag kommer att få många tillfällen framöver. Vad denna man inte kan om knappar är nog inte värt att veta skulle jag tro. Och vilka utsökta små exclusiva tingester det finns i hans gamla lager...

Röda och rosa små varelser av olika slag.

Kolla den retro hjärtknappen a la äkta 70-tal. Så jumlarns söt!! Och den som ser ut som en flugsvampshatt med ögla under? Dvs, de vita prickarna är inte några knappögon... utan den skall nog bara se ut som en flugsvampshatt!

Och lila små godsaker förstås. Jag älskar lila. Men den oranga kulknappen med metallögla under är inte dum den heller. Attans vad mycket vackra färger det finns!

En grön hjärtknapp likadan som den röda. Men den multifärgade saken. Ahhh, den är såå vacker i verkligheten. Så vacker så vacker så vacker. Och den lilla turkosa randiga knappen som jag gissar på 50-tal tidigare 60-tal inte minst med tanke på asken den ligger i? *suck* Jag får nästan ont i hjärtat.

Nåra sådana här kunde jag förstås inte låta bli att plocka på mig. På bilden ser de lätt gröna ut eller kanske ljusblå, stämmer inte riktigt med verkligheten då de är klarturkosa. Äkta plast a la 60-tal och pop skulle jag tro. Så fantastiskt vackra de med. Och liksom... ÄKTA på något sätt. Genuina för sin samtid. Tror jag kommer att ladda på mig en hel dl spännen av olika slag framöver, trots att jag nästan aldrig sålt ett endaste ett. Varför? För att de är folklivshistoria, fantastiska och vackra som de är. Och för att jag sörjer att de inte uppskattas. Och för att jag är fullständigt övertygad om att en vacker dag så kommer någon att förstå och se det samma som jag!

Tja, hade förstås inte tänkt göra detta mitt första inlägg till världshistoriens längsta men det här var ett litet urval av vad jag kommer att visa framöver. Eller exempel kanske jag skulle säga.

Jag lovar inte att uppdatera varje dag men så ofta jag får tillfälle att knappmeditera för mig själv en stund. Och plocka och pilla i mina vackra beroendeframkallande små ting som trots allt håller oss människor samlade i sista ändan. Eller kanske våra blusar och klänningliv i varje fall. Och de har så mycket att säga oss, om vi bara spetsar öronen och lyssnar!

Ha en god natt och på återseende!